Pedagogisk dokumentation - vad, hur och varför?

Begreppet dokumentation är inte nytt för den som jobbar som pedagog, och säkert inte för nästan någon annan yrkeskategori heller. Vi ska dokumentera allt möjligt i olika syften - skadegörelse ska dokumenteras för att man t.ex. via bild ska kunna se vad som hänt och om man kan hitta spår efter förövaren, arbeten man gjort ska dokumenteras för att sparas för framtida behov, olyckshändelser ska dokumenteras för att vara till hjälp vid en ev. skuldfråga osv. Ofta används dokumentation som ett slags bevis: man bevisar vad man gjort eller inte gjort vid ett visst tillfälle, man bevisar att man gjort något, man bevisar vad som har skett eller inte skett, man kanske bevisar att man var på en viss plats vid ett visst tillfälle, eller att man inte var det. Men begreppet pedagogisk dokumentation och dess innebörd är unik för just den pedagogiksa världen.

Vad innebär då just begreppet Pedagogisk dokumentation? Ja, det är det jag ska försöka reda ut här, och också försöka ge exempel på saker som besvarar de tre frågorna vad, hur och varför.

Om vi börjar med frågan om vad pedagogisk dokumentation faktiskt innebär, så ska jag beredvilligt erkänna att jag före denna kurs början hade ett ganska vagt begrepp om vad pedagogisk dokumentation innebar. Jag trodde att pedagogisk dokumentation till största del innebar att jag eller eleverna själva dokumenterade vissa saker för att kunna se på de färdiga produkterna - de var ett bevis på att vi hade jobbat med något specifikt, kanske ett projekt eller liknande. Bilderna eller modellerna eller berättelserna, eller vad det nu var som var slutresultatet, sattes upp på väggarna eller återberättades för klassen, oftast med någon form av respons, och sen blev det inte så mycket mer. En annan form av pedagogisk dokumentation var alla dokument man själv skrev, i form av planeringar, händelsedokumentationer mm. Dessa skrevs, skickades vidare i de fall någon annan skulle ta del av dem, och sen skyndade man vidare. Tid för reflektion kring dokumentationen fanns det sällan.

Till viss del ser det ut så här fortfarande för mig, och i samtal med mina kollegor framkommer en liknande bild.  Och visst finns det många poänger i den typen av dokumentation som jag beskrivit här ovan. Ofta är det ett påtagligt bevis på vad man jobbat med, både för barnen och pedagogerna, och det är nog så viktitg att barnen kan gå tillbaka till sina projekt och både vara stolta över vad de lyckats med, och kanske också till viss del självkritiskt granska dem för att se vad de kan göra bättre nästa gång. Detta är en viktig del i inlärningen, och en nog så viktig pusselbit i barnets fortsatta lärande.

Men det sker ju otroligt mycket lärande som inte resulterar i ett lika påtagligt resultat som t.ex. en bild eller en berättelse. Och dessutom pågår det ju lärprocesser hela tiden, både när man jobbar med större projekt och under "vanliga" lektioner. Hur får barnen syn på denna inlärningen? Det är här den pedagogiska dokumentationen verkligen kan komma till användning. Så som jag har tolkat begreppet så handlar pedagogisk dokumentation nämligen om att fånga/dokumentera ett ögonblick i en lärprocess, vare sig den är långvarig eller bara pågår under en kort stund, och sedan bearbeta den och återspegla/återge den för barnen, för att på så sätt låta barnen få syn på sitt eget lärande och utifrån det åtregivna antingen kunna spinna vidare på sina tankar eller kunna tänka om i nya banor. På så sätt ger man barnen en skjuts framåt i sitt lärande, och hjälper dem att reflektera kring sitt eget lärande och kring hur de kan fortsätta framåt. De blir, som Hillevi Lenz Taguchi skriver in sin bok "Varför pedagogisk dokumentation" (Lenz Taguchi 19979 medkonstruktörer av sitt eget lärande. De kan konstruera och omkonstruera sina egna kunskaper utifrån det de tidigare sagt eller gjort.

Jag håller just på att prova detta i min egen klass. En fråga som ofta dyker upp i min klass (och säkert känner många lärare igen sig i detta) är frågan om att byta platser i kladssrummet. En till synes simpel fråga som åtminstone för mig ibland har blivit en stor källa till frustration och irritation. För barnen kan denna fråga synas vara enkel - det är väl mer eller mindre bara att dra lott? Men som pedagog vet jag att det finns många saker att ta hänsyn till. En del barn jobbar bäst när de sitter ensamma. En del barn kan inte koncentrera sig om de sitter bredvid vissa andra. Vissa klarar att sitta flera tillsammans, inte andra. Så när frågan om att byta plats dök upp direkt i början av denna termin blev jag först bara trött och tänkte "Åh, nej! Inte detta nu igen!!" och såg framför mig en hel kvälls pusslande. Men så funderade jag på det under några dagar, och då tog en tanke form. Jag tänkte att det var dags att ta en diskussion med barnen kring detta med placering. Det är ju ändå deras arbetsmiljö vi pratar om, en plats som de vistas på många timmar varje dag. I styrdokumenten står det dessutom att eleverna ska vara med och få bestämma om saker som direkt påverkar deras vardag, och på så tätt både lära sig den demokratiska processen och träna sina empatiska förmågor genom att kunna lyssna på andra och ta hänsyn till varje individ och deras önskemål och tankar. Dessutom skulle jag dokumentera det barnen sa under diskussionen, för att senare kunna återge det för barnen så att diskussionen kan fortsätta och fördjupas.

Inför diskussionen listade jag ett antal frågor som jag tänkte ha som utgångspunkt. En del av frågorna var ganska svåra, men eftersom jag vet att barn är mycket kloka och underfundiga så såg jag med spänning fram emot hur de skulle komma att tänka kring dessa frågor och vilka svar jag skulle få. En fundering jag hade var hur jag skulle dokumentera processen, men detta återkommer jag till längre fram. Jag bestämde med min kollega att vi skulle ta denna diskussion på en lektion när vi båda är inne i klassen, så att vi kunde hjälpas åt att dokumentera och efteråt kunna reflektera tillsammans kring svaren och hur vi skulle gå vidare. Jag började lektionen med att förklara för barnen att jag skulle ställa några frågor som jag önskade att de skulle tänka seriöst kring, och inte bara hasta igenom. Jag förklarade också att detta skulle bli en diskussion kring klassrummet, placering i klassrummet och hur vi tänker kring klassrummet som deras och vår arbetsmiljö. Jag ställde frågorna muntligt, och min kollega skrev upp dem på whiteboarden. Frågorna var: Hur lär du dig bäst? Var lär du dig bäst?Vilken typ av elev är du? Hur jobbar du bäst? Med vilken typ av människa jobbar du bäst (specifikt formulerad så här för att jag INTE ville att de skulle nämna några namn, vilket jag också sa till dem)? Vart i klassrummet och hur (alltså ensam, tillsamman med en annan person, tillsammans med flera osv) tror du att du jobbar bäst, och varför? Som synes inga lätta frågor alls! Jag vet inte om jag själv hade kunnat svara särskilt vettigt på en del av dessa frågor. Men som sagt, barn är kloka, och jag blev inte besviken. Efter att de hade fått fundera en god stund på dessa frågor, och gärna anteckna sina svar, öppnade jag diskussionen. det var inga som helst problem att få barnen att svara på dessa frågor, och de visade prov på enorm själv-kännedom och fantasifullhet. Jag tänker inte här återge allt som sades, men det var fantastiskt intressant och lärorikt, både för mig och min kollega, men även för barnen själva, att få lyssna på hur kamraterna beskrev hur de fungerar som lärande individer. Precis som jag hade trott så räckte inte det avsatta lektionspasset till, och därför planerade vi in ytterligare ett pass ett par dagar senare. Detta pass inledde jag med att återge för barnen, med hjälp av den dokumentation jag och min kollega gjort, det som sagts under det första passet. Barnen fick på så sätt syn på sina egna tankar igen, och kunde spinna vidare på dem. Detta andra pass började vi mer komma in på renta praktiska tankar kring hur vi ska kunna utforma klassrumsmiljön utifrån alla de tankar och önskemål som framkommit under det första passet. Och hör och häpna! Sen denna process starade är det än så länge INGEN som har tjatat på mig om när vi ska byta platser! Jag tolkar det som att alla har förstått att vi nu driver en medveten process kring klassrumsmiljön, och eftersom alla är delaktiga är de också villiga att låta processen ta tid, för att den förhoppningsvis ska resultera i något som är bra för alla.

När man funderar över vad man ska dokumentera tror jag det är lätt att man greppar över för mycket, precis som Christina Wehner-Godée skriver om i sin bok "Att fånga lärandet" (Wehner-Godée 2010). Man är överambitiös och tror att man måste dokumentera ett stort projekt för att det på något sätt kanske ses som "viktigare" än de mer vardagliga situationerna. Men jag tror att det är viktitg att man börjar i det "lilla" (som inte alls behöver vara så "litet"! Alla lärprocesser kan väl sägas vara lika viktiga.). Som det exempel jag gav ovan. Att dokumentera processen kring hur man möblerar om i sitt klassrum kan ju tyckas vara onödig, eller man kanske rent av ifrågasätter vad barnen,och man själv, lär sig av detta. Men jag kan säga att jag har redan lärt mig massor om och av mina elever som jag inte visste innan, bara på de här två passen! Och jag ser att barnen, tack vare att de blir engagerade i en fråga som verkligen berör dem och deras vardag, men som de kanske inte har haft så mycket att säga till om kring tidigare, verkligen reflekterar kring sin egen och sina kamraters inlärningsmiljö och hur vi kan förbättra den. Dessutom ser jag att de har fått möjlighet att spinna vidare på sina egna och andras tankar, tack vare att vi har kunna synliggöra det för dem genom vår dokumentation. Jag tror att det viktigaste att tänka på när man funderar på vad man ska dokumentera är själva syftet med dokumentationen. Vad vill jag ta reda på? Varför? Hur ska jag använda mig av det material jag får in genom dokumentationen? Vem/vilka ska jag fokusera mig på - hela gruppen/klassen eller någon/några enskilda individer? Om bara några - vilka och varför just dessa individer? Då inser man ganska snabbt att det är helt omöjligt, och onödigt, att dokumentera allt. Har man bara ett specifikt syfte så kan man i princip dokumentera vilken pedagogisk process som helst, bara man tror sig veta att syftet med dokumentationen kommer att uppfyllas genom att dokumentera just detta.

Hur ska man då dokumentera? Ja, med dagens teknik har man oanade möjligheter att dokumentera. Man kan filma timvis med material, spela in på olika typer av ljudspelare, fotografera i all oändlighet, skriva så att tangentbord eller penna glöder. All denna dokumentation blir till slut omöjlig att hantera. Även här tror jag att det är viktigt att tänka på syftet med dokumentationen: vilka olika möjligheter har jag att dokumentera? Vad behöver jag för att göra denna dokumentation vettig att jobba med? Behöver jag kunna se vad barnen gör? Behöver jag kunna höra vad de säger? Kanske både se och höra? Jag knaske inte behöver något av det? Jag kanske bara behöver anteckna vad de säger? När jag skulle starat mitt lilla "experiment" med klassrumsmiljön tänkte jag först att jag naturligtvis skulle använda min kära padda. Men till sist bestämde jag mig för att köra vanliga hedeliga anteckningar för hand. Anledningarna var många: jag kände inte ett behov av att kunna se barnen för att kunna återge deras tankar. Inte heller behövde jag kunna höra ordagrant vad de sagt. Att jag valde penna och papper framför dator var helt enkelt för att jag med penna och papper kunde känna mig friare i kontakten med barnet, det fanns ingenting mella oss som hindrade kommunikationen (papper och penna skapar inte samma fysiska barriär mellan personer som datorn gör, upplever jag). Medan jag skrev, så att pennan glödde kan tilläggas för det var många som vill uttala sig och de hade många fantastiska tankar som jag bara måste få ner på papper, så kunde jag lättare ge direkt respons på det som sades och behövde inte fokusera på att träffa rätt tangent på tangentbordet. Tänka sig! Jag som är så "IKT-iserad" i vanliga fall!! Det var riktitg befriande att "gå tillbaka" och använda en vanlig hederlig penna och lösblad. Och framrö allt uppfyllde denna metod mitt syfte med dokumentationen, nämligen att kunna återge huvuddragen av vad barnen sagt för dem själva.

Hur man dokumenterar är för mig alltså delvis en fråga om vad syftet är med dokumentationen. Det handlar naturligtvis också om vad man har för olika dokumentationsmöjligheter tillgängliga. Alla har kanske inte möjlighet att filma, så då kanske man måset nöja sig med foto. Kan man inte spela in vad barnen säger så är man kanske tvungen att skriva ner det istället. Men jag utgår ifrån att de flesta skolor och förskolor idag har det mesta av den teknik man kan tänkas behöva för dokumentation. Då landar vi återigen på frågan om syftet med dokumentationen. Om man vill dokumentera en lek kanske videoinspelning är lämpligast, då man både kan se hur barnen agerade och höra vad som sas. I ett längre projekt, som t.ex. det teknikprojekt vi i klassen var med i i höstas, var foto i kombination med att två elever skrev en loggbok över processen, och dessutom skrev varje grupp (barnen var indelade i grupper utifrån olika delar av projektet: några jobbade med designen at tågets ut- och insida, några med olika energikällor såsom vattenkraft, vindkraft mm) en egen loggbok som komplement till den övergripande loggboken. Här hade det inte fungerat med film, dels eftersom materialet hade blivit oöverskådligt stort, dels eftersom det krävdes fotodokumentation som skulle lämnas in tillsammans med loggböckerna.

En annan mycket viktig fråga att ta med i tankarna kring hur man dokumentarer är den etiska aspekten. Hur dokumenterar vi utan att kränka barnens integritet? En del barn är väldigt blyga, ska de tvingas att vara med på film eller foto? Det finns barn som inte vill vara med på film och foto även om de inte är blyga. Sen finns det ju barn som inte får vara med på någon som helst dokumentation av olika anledningar - skyddad identitet, religiösa eller andra skäl. Här är det naturligtvis extremt viktigt att vi som pedagoger tänker oss för i vårt dokumentationsarbete. För även dessa barn har ju naturligtvis rätt att finnas med i dokumentationen. I dessa fall är det skrivna ordet bra, anser jag. Som t.ex. i  det arbetet jag håller på med just nu i klassen så återgav jag barnens utsagor utan att nämna namn, och jag sa inte ens om det var en han eller hon som sagt det. Sen kom ju barnen själva ihåg vilka som sagt vad, men det finns inte nedskrivet någonstans i alla fall. Ett annat sätt kan vara att man bara tar foton som det inte går att definiera vem det är som är på bild, t.ex. att man bara tar av någons händer när de håller på att konstruera något, eller att man bara tar på den färdiga produkten, eller flera foton av produketn under olika skeden i processen. Eftersom jag själv har erfarenhet både av elever med skyddad identitet och elever som av olika skäl inte får vara med på bild, så har det för mig blivit en naturlig del när jag dokumenterar. Men om man inte har den erfarenheten eller har haft någon sådan här elev är det extremt viktigt att tänka på detta. Det man kan göra i sådana här fall är att man använder sig av olika sätt att dokumentera samma sak, ungefär som vid vårt teknikprojekt. Då kan alla barn komma till tals, bara på lite olika sätt. Faktum är att olika dokumetationstekniker inom samma dokumentationsområde kan vara väldigt bra, även om man inte har några etiska aspekter man måste ta hänsyn till. Man upptäcker oftast olika saker i olika dokumentation av samma process. En sak som inte har dykt upp i tal kan bli väldigt tydlig på bild, och tvärt om. Men återigen ska man tänka sig för, så att mängden dokumentation inte blir alltför stor.

Själv kärnfrågan kring allt det här tycker jag ändå är varför vi ska göra pedagogisk dokumentation. Detta är den fråga man måste ställa sig inför varje gång man tänker dokumentera. Varför dokumneterar jag detta? Vad är syftet? Vad ska processen leda till? För vem dokumenterar jag?

Jag har upplevt att pedagogisk dokumentation är ett bra sätt att "ta ett steg tillbaka" och se hur barnen själva löser uppgiften. Att kunna lyssna på hur de resonerar och diskuterar, och lär tillsammans och av varandra. Ibland måste man bara släppa alla "måsten" och låta processen ta barnens väg. Det är intressant att se vart man hamnar! Man lär sig garanterat något, även om det inte är det som jag tänkt från början. Kan det då finnas "fel" och "rätt" kunskaper? Eller kan man se det som att man kan ta många olika vägar till samma mål? I Lgr 11 betonas det att barnen ska uppmuntras till kreativa lösningar och att tränas i att ta eget ansvar. Vi ska använda oss av estetiska lärprocesser och uppmuntra entreprenöriellt lärande - "think outside the box". Detta är barn bäst på! Vi vuxna är oftas mer "insnöade" i vårt tänkande, och mår säkert bra av en dos barnfantasi. Men självklart måste vi bidra med något mått av styrning. Vissa saker måste göras. Då kommer den pedagogiska dokumentationen väl till pass. I den kan både vi som pedagoger och eleverna själva gå tillbaka och se vad vi faktiskt sagt och gjort. Barnen kan få syn på sitt eget lärande, de kan reflektera kring det och sedan, med vår hjälp, lotsas vidare. Jag kan tänka mig att det kan vara lite lättare att följa barnens tankar och önskemål friare än vad jag kan göra som jobbar på "mellanstadiet". Med äldre barn följer fler "måsten", och därmed blir processen per automatik mer styrd. Eller? Måste det vara så? Vi har vissa mål (en hel del faktiskt) som vi måste uppnå. Men jag borde kanske resonera mer med barnen kring hur vi kan nå dessa mål. Som jag sa tidigare, det finns många vägar som leder fram till samma mål. Någon stor tänkare (kommer just nu inte på vem det var, dock) sa också mycket klokt att det är resan som är målet. Att det är processen i sig som är det viktiga, inte slutresultatet. I alla fall är resan lika viktig som målet. Så när jag rannsakar mig själv tänker jag att jag borde fråga barnen mer kring hur dom vill arbeta för att nå målen. Vad är det de måste lära sig? Hur vill de lära sig det? Vad behöver de? Hur ser vi att de har "nått målet", dvs lärt sig det de ska? Hur dokumenterar vi det? Dokumenterar vi åt varandra? Med varandra? Hur visar vi upp resultatet? Och framför allt: Vad är syftet med dokumentationen?

Enligt min nuvarande förståelse, och efter att ha läst litteraturen blir mitt svar på frågan om syftet med pedagogisk dokumentation: Att synliggöra lärprocessen, både vår egen och barnens, både för oss själva och för barnen. Och utifrån detta synliggörande kunna reflektera kring lärandet, och gå vidare i nya lärprocesser.