Kommentarer till Manus "Bilen"

När jag la in manuset såg det (nästan) ut som på det Word-dokument jag hade skrivit det på ursprungligen. Men när jag sedan förhandsgranskade upptäckte jag att all text drogs ihop till en löpande text, utan mellanrum, radbyten mm. Jag har strikt följt den mall som man kan läsa på s.49-54 i "Manus och dramaturgi för film" (Granath 1998, 2006). Jag har ingen aning om varför det blev så, jag har uppenbarligen inte riktigt förstått bloggens alla funktioner... :/ Men mitt originalmanus följer i alla fall reglerna. Jag kommer inom det snaraste även att publicera mitt bildmanus här i bloggen, och förhoppningsvis inom en inte alltför avlägsen framtid även den färdiga filmen. Jag har en kommentar till mitt manus. I manuset har jag identifierat Eleven som en "hon". Eftersom jag ännu inte har bestämt vem som ska spela eleven kan det lika gärna bli en kille. Jag skrev "hon" för enkelhetens skull. Kanske skulle jag ha använt "hen"... :)

Manus "Bilen"

BILEN 1. EXT. GATA BREDVID SKOLA - DAG Bilen, Eleven ELEVEN kommer gående längs gatan upp mot skolan. Redan på håll ser hon att BILEN står mitt i vägen. Eleven fortsätter att gå rakt fram, men när hon kommer fram till Bilen står den i vägen. Bilen varvar med motorn lite. Eleven försöker passera men bilen varvar mer med motorn. ELEVEN Kan jag få komma förbi? BILEN (varvar med motorn) ELEVEN Sluta nu! Kan jag få komma förbi?! BILEN (fortsätter varva med motorn och tutar till en gång) ELEVEN Stopp, sluta, lägg av! BILEN (varvar mer med motorn, blinkar med lamporna och tutar ännu en gång) Eleven vänder ryggen till för att gå därifrån, men Bilen rullar efter, varvar med motorn, blinkar med lamporna och låter vindrutetorkarna gå). ÖVERTONING 2. EXT. VÄNDZONEN/”KLASSRUMMET” - DAG. Bilen, Eleven, Läraren, statister/elever Alla sitter i en ring, även Bilen är med i ringen. LÄRAREN inleder lektionen. LÄRAREN Jaha, klassen. Då var det dags för ringsamtal igen. Som vanligt vill jag veta om det har varit några konflikter sedan sist, och vad det i så fall var som hände. ELEVEN (räcker upp handen) LÄRAREN Ja, var så god. ELEVEN Innan idag var det en person som inte ville släppa förbi mig när jag försökte gå förbi. Jag bad personen flera gånger att sluta, men det gjorde den inte. LÄRAREN Jaha, är detta en person som sitter här i ringen? ELEVEN Ja Alla elever tittar på varandra, men Bilen låtsas som ingenting. LÄRAREN Är det någon som känner igen sig i detta? Ingen svarar, alla bara skakar på huvudet. Bilen är fortfarande helt tyst. LÄRAREN Då får du nog berätta vem det var. ELEVEN Det var Bilen. LÄRAREN Jaha, Bilen, vad säger du om detta? FORTSÄTTER BILEN (låter vindrutetorkarna gå en gång, men säger ingenting) LÄRAREN Stämmer detta som Eleven berättar? BILEN (säger fortfarande ingenting, men vindrutetorkarna går ett par gånger nu) LÄRAREN Har du något att säga om detta, Bilen? BILEN (nu går vindrutetorkarna flera gånger och plötsligt ser man hur det börjar rinna ”tårar” nedför vindrutan) LÄRAREN Är det något du skulle vilja säga till Eleven? ”Tårarna” rinner fortfarande på Bilen, vindrutetorkarna går ett par gånger till. Eleven ställer sig mitt emot bilen. BILEN (tutar 2 gånger/”förlåt”) ELEVEN (böjer sig över Bilens motorhuv och ”kramar” den) Det är ok, det gör inget. ÖVERTONING 3. EXT. GATAN UTANFÖR SKOLAN – DAG. Bilen, Eleven Man ser hur Bilen och Eleven går ”hand i hand” (Eleven håller sin hand på ett av Bilens dörrhandtag). I bakgrunden hörs någon typ av ”glad” musik. Först ser man Eleven och Bilen framifrån gåendes/rullande, man ser hur Eleven pratar och skrattar, och Bilen svarar ibland med att blinka med lamporna eller låta vind- rutetorkarna gå. Kameran klipper nu till att följa Bilen och Eleven bakifrån. Man får följa Bilen och Eleven vandra bort ”hand i hand” medan eftertexterna börjar rulla. SLUT!

"Bilen" - en synopsis

Jag har funderat mycket och länge på vad min lilla film skulle handla om. Jag har varit inne på allt från att visa ett "livs-lärande", som tex "ärlighet varar längst" eller nåt liknande, till att filma hur någon/några elever tar sig an en matteutmaning. Jag var även inne på att visa att vi pedagoger också lär oss, varje dag. Men i slutänden blev det en av mina många fantastiska, finurliga elever som gav mig den idé som jagslutligen bestämde mig för. Bara för att den var så klockren! Rolig, oväntad OCH lärande! Det ska vara ett barn till att komma på något så bra. Så här följer en synopsis til det som ska bli filmen "Bilen". Titel: Bilen Syfte: Att genom attföra in ett oväntat element, bilen, i en för elever vardaglig situation, en konflikt, på ett förhopningsvis lustfyllt, underhållande och lärorikt sätt visa hur vi jobbar med konfliktlösning genom ringsamtal. Form: Kort drama/spelfilm Målgrupp: I första hand kanske nya elever (och föräldrar) på skolan, som inte vet vad ringsamtal är och hur det går till. Men kan i underhållningssyfte även rikta sig till alla elever (och personal) på skolan. Filmen börjar med att man ser en elev (hädanefter kallad "elev" eller "eleven")komma gåendes längs skolgården eller precis i närheten av skolan. Plötsligt står en bil mitt i vägen (OBS! Bilen är "personifierad, alltså förmänskligad). Bilen varvar med motorn när eleven kommer emot den, som för att retas med eleven. Elenev ber bilen att sluta, men den fortsätter. Eleven använder då frasen "Stopp, sluta, lägg av!", men bilen fortsätter ändå att varva motorn och börjar ev även tuta och blinka med lamporna. Eleven vänder ryggen till och börjar gå åt andra hållet, men bilen följer efter. Klipp till ringsamtals-situation. Några elever, en lärare och bilen sitter i en ring (detta måste av naturliga skäl ske utomhus). Läraren inleder samtalet mad att fråga om någon har något de vill ta upp. Eleven räcker upp, får ordet och börjar beskriva konflikten med bilen, utan att nämna att det var just bilen som gjorde så. Läraren frågar om personen sitter i ringen, eleven svarar ja. Bilen låtsas som ingenting. Ingen ger sig tillkänna, så slutligen frågar läraren eleven vem det var. Eleven svarar att det var bilen. Läraren vänder sig mot bilen och frågar om det stämmer. Bilen viftar med gör först ingenting, men till slut ser man hur "tårar" börjar rinna nerför vindrutan. Ev ger bilen ifrån sig ett ömkligt tut, som ett jakande svar. Läraren frågar om bilen ångrar sig och kanske har något att säga till eleven. I en bild från sidan får man sen se hur eleven står mitt emot bilen och bilen tutar två gånger, som i "förlåt". Eleven kramar bilen på motorhuven och svarar att det är ok. I nästa scen ser man eleven och bilen sakta rulla/gå eller skutta fram hand i hand, dvs eleven håller sin hand på bilens dörrhandtag. Man ser dem prata och skratta, först framifrån och sedan bakifrån när dom sakta försvinner tillsammans. Jag använde mig av den synopsis som finns på s.43 i "Manus och dramaturgi för film" (Granath, 1998, 2006) som mall när jag skrev denna synopsis.

Portfoliometodiken och IKT - en bra kombination!

Roger och Birgitta Ellmin beskriver i boken "Att arbeta med portfolio - teori, förhållningssätt och praktik" (Ellmin & Ellmin, 2003) hur man kan (och till viss del BÖR) jobba med portfolio för att öka måluppfyllelsen i skolan och öka både elevernas, pedagogernas och föräldrarnas delaktighet och insyn i elevernas utveckling. Min egen erfarenhet av portfolio-arbete är icke-existerande, i så måtto att jag inte medvetet jobbat med det som kallas portfolio. Eftersom boken är nästan 10 år gammal så relaterar författarna naturligtvis till den gamla läroplanen, Lpo 94. Men detta har ingen betydelse för portfoliometodikens relevans inom Lgr 11 märkte jag när jag läste boken. Mycket av det som stod i Lpo 94 återkommer i Lgr 11. Portfoliometodiken är, enligt författarna,

en lärstrategi som söker bygga lärmiljöer som gynnar optimalt lärande genom att utgå från elevens aktivitet, delaktighet, ansvarstagande och förmåga att reflektera.(s.21)

Just detta med individualisering och elevinflytande är ju mycket viktigt även i Lgr 11. En av de viktigaste förmågorna som elever behöver träna upp är förmågan att reflektera över sitt lärande: vad gör jag, varför gör jag det, vad blir resultatet, hur kan jag använda det för att förbättra/vidga mitt lärande. Häri ligger också portfoliometodikens andra funktion, att använda den som

en utvärderingsstrategi, som så långt som möjligt kontinuerligt försöker spegla elevens utveckling och lärande på ett mer helhetsbetonat och nyanserat sätt. (s.22)

En portfolio kan mycket kortfattat sägas vara en elevs samlade arbete under sin skoltid. Arbetena kan vara av många olika slag - skriftliga, muntliga, ritade/målade, digitala, fysiska (t.ex. inom idrott). Metodiken handlar om hur man tar tillvara alla dessa samlade arbeten, vad man gör med dem, hur man kan använda sig av dem för att se en elevs utveckling och kunna se hur man ska gå vidare. Författarna är mycket noggranna med att påpeka att det är oerhört viktigt hur man gör med detta samlande. De beskriver hur de under alla år som de har varit ut på skolor och jobbat med att hjälpa dem införa portfolio har sett, att de största riskerna med att misslyckas med metodiken ligger i att man samlar för mycket eller för lite i portfolion. I det ena fallet blir materialet alltför stort och svårhanterbart för att kunna analyseras och utvärderas på ett bra sätt, och i det andra fallet blir materialet för torftigt och kan till och med bli missvisande. Författarna betonar att det absolut viktigaste att tänka på vid införande av portfoliometodiken är att man låter det ta tid. Man bör börja i liten skala, kanske med ett ämne, och prova sig fram till ett arbetssätt som fungerar just i det ämnet och med den elevgruppen. Här är det oerhört viktigt att hela arbetslaget "är med på tåget" så att man kan arbeta tillsammans, och hjälpas åt för att överbrygga svårigheter, reflektera kring resultat och hur man ska gå vidare. Här har huvudman/rektor också ett stort ansvar att se till så att pedagogerna får ordentliga förutsättningar för att genomföra arbetet, med tillräckligt med tid för planering, diskussioner, reflektion och genomförande. Har man fått alla dessa förutsättningar, och man lyckas införa och genomföra portfoliometodiken så som den är tänkt att användas kan den, enligt författarna, vara ett ovärderligt instrument för elev och lärare att kunna se elevens utveckling, utvärdera resultatet för att kunna hjälpa eleven vidare i sitt lärande och sin utveckling. Individualisering i skolan handlar till stor del om att se och möta varje elev där den är för att sedan kunna stötta eleven i dess fortsatta utveckling. För att detta ska fungera måste man ha en helhetssyn på eleven, att se individen ur ett interaktionistiskt utvecklingsperspektiv (s.36ff). Människan tänker, känner och handlar utifrån den situation den befinner sig i just nu. Författarna kallar detta för "personen-i-situationen" (s.36). Personen påverkar och påverkas av situationen, och tvärt om. I skolan innebär det rent konkret att man måste se på hela individen och dess situation och försöka förstå hur individen känner, tänker och handlar (s.38) för att på ett meningsfullt sätt kunna hjälpa och stötta den i sitt fortsatta lärande. (Detta påminner väldigt mycket om systemteori, som vi jobbar utifrån på vår enhet.) När man har lärt känna eleven utifrån ett interaktionistiskt utvecklingsperspektiv kan man börja titta på vart eleven befinner sig i sitt lärande. Portfoliometodiken bygger, enligt författarna, på den syn på kunskap och lärande som kallas konstruktivism, med företrädare som bl.a. Piaget och Vygotsky. Inom konstruktivismen betonas

att lärande är en aktiv process. /.../ Konstruktivismen utgår ifrån att vi lär oss när vi reflekterar kring det vi upplever och därmed konstruerar vår förståelse av den värld vi lever i. (s.39)

För att detta ska fungera kräver det att eleven förstår att den har ett eget ansvar för sin inlärning. Här kan jag tänka mig att det kan föreligga ett hinder för vissa elever om man ska införa portfoliometodiken. Många elever har aldrig blivit tränade i, eller behövt, ta eget ansvar. Detta är en oerhört viktig färdighet att träna, oavsett om man jobbar enligt portfoloimetodiken eller inte, eftersom detta är en färdighet som krävs och som man förväntas ha när man kommer ut i arbetslivet. En annan färdighet som krävs för att man ska kunna reflektera kring sina upplevelser och sin förståelse är man har fått det som författarna kallar "lärandets språk", alltså att man har fått lära sig "att sätta ord på, samtala kring och beskriva sitt lärande." (s.130) Sedan denna bok skrevs, för ca 10 år sedan, har den digitala tekniken utvecklats explotionsartat. För 10 år sedan hade men kanske 2-3 stationära datorer, om några alls, i varje klassrum. Skolan hade kanske tillgång till en filmkamera, och oftaste var den förbehållern pedagogerna att använda. Idag har varenda elev en smart-phone med inbyggd kamera, många skolor har eller är på väg att införa en-till-en-datorer, eller i alla fall en dator/surfplatta per 2 elever. Smartboards, projektorer, DV-kameror och digitalkameror finns på alla förskolor/skolor, och pedagogerna är mycket förtrogna med anvädandet av IKT. Det finns kurser inom allt som gällr IKT, och de besöks flitigt av duktiga, nyfikna pedagoger soom bara vill lära sig mer och mer om den nya tekniken och hur den kan användas på bästa sätt. I ljuset av detta kan man lätt se att den dokumentation som krävs inom portfolio-metodiken har blivit både lättare, snabbare och mer hanterbar. Mycket av det som förr fick dokumenteras med papper och penna, eller var svårt att dokumentera (tex en elevs utveckling i idrott) kan idag med lätthet dokumenteras och bevaras. Den vanligaste portfolion idag torde vara ett USB-minne eller liknande. Eller i alla fall bör portfolion innehålla en (stor) digital del, på ett USB eller kanske en mapp på en dator eller i en moln-tjänst. Har eleven en egen dator i skolan blir väl den den naturliga platsen att samla allt digitalt material på. Annars är nog molntjänster eller USB lättare. Vad kan då med fördel dokumenteras digitalt? Ja, det mesta, skulla jag personligen svara. Alla skrivna alster, såsom uppsatser, tema-arbeten, forskningsuppgifter, bokrecensioner mm skrivs ju oftast på dator i alla fall nuförtiden. Möjligen vill man spara några handskrivna alster i en fysisk pärm elle liknande, för att kunna se elevens färdigheter och progression i att kunna skriva för hand, forma bokstäver, och även stavning kan vara bra att kontrollera för hand ibland (då finns ju ingen auto-korrigering!). Matte kan ju tyckas vara svårare att bevara digitalt, men de flesta moderna matte-läroböcker har webb-baserade lärplattformer, det finns mängder med pedagogiska mattespel mm. Jag kan mycket väl tänka mig att man har matteförhör via datorn (jag har inte gjort det själv, men kan se att det borde gå att genomföra väldigt enkelt). Resultatet kan då sparas digitalt direkt. Dessutom ger IKT-verktyg pedagoger och elever möjlighet att dokumentera sådant som man inte, eller endast med stor svårighet, kunde dokumentera förr. T.ex. kan man numera lätt göra en ljud-inspelning av någon som läser högt. Detta kan man ju även dokumentera med bild, så att man kan se personen när den läser, t.ex. inför andra. Jag var tidigare inne på prestationer på idrotten, som med lätthet kan filmas och sparas. Alster tillverkade på bild och slöjd kan man ju fotografera av eller filma, och inom musik finns det oanade möjligheter att bevara alster digitalt. Dessutom kan allt redigeras och behandlas digitalt, så att det "ser snygg ut" när det presenteras. Eleven kanske vill göra ett bildspel av sina samlade bild-alster, eller lägga till musik eller roliga ljud när man tittar på filmen från idrotten. Allt i syfte att eleven ska känna sig stolt över att få visa upp sin portfolio. Detta gäller i första hand den portfolio som författarna kallar "visningsportfolio" (s.80ff), alltså den del av portfolion som eleverna har valt ut för att de vill visa upp de alster som finns i den. Som avslutning vill jag säga, efter att ha läst boken, att portfoliometoden känns som en vettig och genomtänkt metod att arbeta efter. Jag känner igen många element, och har en känsla av att mycket, eller i alla fall en del, av portfoliometodikens grund-läggande tankar verkar ha inkorporerats i den "vanliga" skolundervisningen, även om man inte uttalat jobbar enligt den. Jag ser själv många saker som jag redan gör, och ännu fler som jag gärna skulle vilja göra för att ännu mer fötydliga för mig själv, eleverna och framför allt föräldrarna VAD vi gör i skolan, HUR vi gör det, med vilka METODER, och framför allt VARFÖR vi gör det vi gör. Och detta arbete måste starta hos mig. Jag måste se vad jag gör idag, hur jag skulle vilja att det var och hur jag kan komma dit. När detta blir tydligt för mig kommer jag också att kunna göra det tydligt för mina elever. Och när det är tydligt för dem så kan vi tillsammans förtydliga det för föräldrarna. Och då kommer alla våra digitala hjälpmedel att komma bra till pass.

Halvtid

Wow! Vad tiden går fort! Har vi verkligen klarat av halva kursen redan?? Jaja, man säger ju att tiden går fort när man har roligt. Och roligt, det har jag! Denna kurs har verkligen gett mig många nya erfarenheter och mycket att bita i, fundera på och skriva om. Och dessutom har jag lärt känna en massa nya trevliga människor!

När jag började kursen hade jag väl en vag idé om vad pedagogisk dokumentation var, inte för att jag hade tänk igenom den särskilt noga utan mer utifrån association och praktisk erfarenhet. Pedagogik - det är väl (förhoppningsvis) det vi sysslar med varje dag i vårt yrkesutövande. Och dokumentera - det gör vi ju hela tiden! Det ska ju dokumenteras till höger och vänster. Saker som har hänt, saker som INTE har hänt, saker som gjorts, saker som INTE gjorts, samtal man haft, möten man gått på, idéer som omvandlats till praktik - ALLT ska helst dokumenteras! För att sen inte tala om alla dokument som andra skrivit, som man ska ta del av dessutom.

Men under kursens gång så har mitt vaga begrepp om just pedagogisk dokumentation klarnat betydligt. För det första så har jag lärt mig att all dokumentation som sker på en pedagogisk enhet långt ifrån är pedagogisk dokumentation. Vad är det då som skiljer denna typ av dokumentation från andra? Jag skulle nog vilja säga att en av de viktigaste skillnaderna är syftet. Enligt min nuvarande förståelse av begreppet så använder vi pedagogisk dokumentation främst som ett instrument för att synliggöra elevernas lärande både för oss själva men framför allt för eleverna själva. Genom att dokumentera deras lärandeprocess med något typ av medium (i vårt fall oftast i-Paden) så kan vi också på ett enkelt sätt återge elevernas tankar för dem själva. På så sätt kan de reflektera kring sina tankar och idéer, och spinna vidare på dem, utveckla dem eller ändra dem allt eftersom deras lärandeprocess utvecklas. Även andra, både barn och vuxna, kan på ett smidigt sätt ta del av en elevs tankar, och i sin tur sätta igång en lärandeprocess utifrån de tankar och idéer som DE får av det de hört och sett. Med dagens teknik har denna typ av dokumentation blivit både snabb, enkelt och precis. Att t.ex. spela in, antingen med ljud eller bild eller både och, ger en exakt avbildning av skeendet, precis i det ögonblick det händer. Här behövs inte diskuteras huruvida man sa si eller så, eller gjorde på ett eller annat sätt. Den här typen av dokumentation visar exakt vad som hände och sas.

Ett annat viktitg syfte med pedagogisk dokumentation med just IKT-stöd är att det faktum att dokumentationen är inspelad på något sätt gör att man också kan bearbeta den och använda den till olika saker, såsom att göra ett blidspel med flera elevers görande i ett och samma bildspel. Eller en ljudupptagning som kan innnehålla många elevers tankar om en och samma sak, så som vi (eller åtminstone jag själv) har gjort när vi satte ihop vår padcast. Ett sådant litet "radioprogram" kan man sen spela upp för hela klassen, eller för de elever man intervjuat, och låta dem kollektivt eller var för sig fundera och resonera vidare kring det som togs upp i radio-programmet. Återigen synliggörs elevernas lärande för dem, så att de kan gå vidare i sin lärandeprocess.

Ja, syftena med just pedagogisk dokumentation (framför allt med IKT-stöd) är många och viktiga. Jag har bara tagit upp några här ovan. Men i denna halvtids-återblick kan jag konstatera att mitt tidigare så luddiga begrepp om pedagogisk dokumentation har klarnat betydligt. Jag har fått lära mig att hantera IKT-verktyg på ett roligt och spännande sätt, och det har plötsligt öppnat sig en ocean av möjligheter där det kanske tidigare mer fanns ett litet motstånd, ett "Stånk och stön, måste vi dokumentera detta också? Jag HINNER inte!" Nu hinner man. När man har rätt verktyg finns det bara möjligheter, inga hinder. Så jag ser med spänning och stort intresse fram emot nästa steg i kursen. Tänk vilka möjligheter som ännu ligger framför mig!

The Annika show - Studiebesöket på GRYAAB

Pedagogisk dokumentation - vad, hur och varför?

Begreppet dokumentation är inte nytt för den som jobbar som pedagog, och säkert inte för nästan någon annan yrkeskategori heller. Vi ska dokumentera allt möjligt i olika syften - skadegörelse ska dokumenteras för att man t.ex. via bild ska kunna se vad som hänt och om man kan hitta spår efter förövaren, arbeten man gjort ska dokumenteras för att sparas för framtida behov, olyckshändelser ska dokumenteras för att vara till hjälp vid en ev. skuldfråga osv. Ofta används dokumentation som ett slags bevis: man bevisar vad man gjort eller inte gjort vid ett visst tillfälle, man bevisar att man gjort något, man bevisar vad som har skett eller inte skett, man kanske bevisar att man var på en viss plats vid ett visst tillfälle, eller att man inte var det. Men begreppet pedagogisk dokumentation och dess innebörd är unik för just den pedagogiksa världen.

Vad innebär då just begreppet Pedagogisk dokumentation? Ja, det är det jag ska försöka reda ut här, och också försöka ge exempel på saker som besvarar de tre frågorna vad, hur och varför.

Om vi börjar med frågan om vad pedagogisk dokumentation faktiskt innebär, så ska jag beredvilligt erkänna att jag före denna kurs början hade ett ganska vagt begrepp om vad pedagogisk dokumentation innebar. Jag trodde att pedagogisk dokumentation till största del innebar att jag eller eleverna själva dokumenterade vissa saker för att kunna se på de färdiga produkterna - de var ett bevis på att vi hade jobbat med något specifikt, kanske ett projekt eller liknande. Bilderna eller modellerna eller berättelserna, eller vad det nu var som var slutresultatet, sattes upp på väggarna eller återberättades för klassen, oftast med någon form av respons, och sen blev det inte så mycket mer. En annan form av pedagogisk dokumentation var alla dokument man själv skrev, i form av planeringar, händelsedokumentationer mm. Dessa skrevs, skickades vidare i de fall någon annan skulle ta del av dem, och sen skyndade man vidare. Tid för reflektion kring dokumentationen fanns det sällan.

Till viss del ser det ut så här fortfarande för mig, och i samtal med mina kollegor framkommer en liknande bild.  Och visst finns det många poänger i den typen av dokumentation som jag beskrivit här ovan. Ofta är det ett påtagligt bevis på vad man jobbat med, både för barnen och pedagogerna, och det är nog så viktitg att barnen kan gå tillbaka till sina projekt och både vara stolta över vad de lyckats med, och kanske också till viss del självkritiskt granska dem för att se vad de kan göra bättre nästa gång. Detta är en viktig del i inlärningen, och en nog så viktig pusselbit i barnets fortsatta lärande.

Men det sker ju otroligt mycket lärande som inte resulterar i ett lika påtagligt resultat som t.ex. en bild eller en berättelse. Och dessutom pågår det ju lärprocesser hela tiden, både när man jobbar med större projekt och under "vanliga" lektioner. Hur får barnen syn på denna inlärningen? Det är här den pedagogiska dokumentationen verkligen kan komma till användning. Så som jag har tolkat begreppet så handlar pedagogisk dokumentation nämligen om att fånga/dokumentera ett ögonblick i en lärprocess, vare sig den är långvarig eller bara pågår under en kort stund, och sedan bearbeta den och återspegla/återge den för barnen, för att på så sätt låta barnen få syn på sitt eget lärande och utifrån det åtregivna antingen kunna spinna vidare på sina tankar eller kunna tänka om i nya banor. På så sätt ger man barnen en skjuts framåt i sitt lärande, och hjälper dem att reflektera kring sitt eget lärande och kring hur de kan fortsätta framåt. De blir, som Hillevi Lenz Taguchi skriver in sin bok "Varför pedagogisk dokumentation" (Lenz Taguchi 19979 medkonstruktörer av sitt eget lärande. De kan konstruera och omkonstruera sina egna kunskaper utifrån det de tidigare sagt eller gjort.

Jag håller just på att prova detta i min egen klass. En fråga som ofta dyker upp i min klass (och säkert känner många lärare igen sig i detta) är frågan om att byta platser i kladssrummet. En till synes simpel fråga som åtminstone för mig ibland har blivit en stor källa till frustration och irritation. För barnen kan denna fråga synas vara enkel - det är väl mer eller mindre bara att dra lott? Men som pedagog vet jag att det finns många saker att ta hänsyn till. En del barn jobbar bäst när de sitter ensamma. En del barn kan inte koncentrera sig om de sitter bredvid vissa andra. Vissa klarar att sitta flera tillsammans, inte andra. Så när frågan om att byta plats dök upp direkt i början av denna termin blev jag först bara trött och tänkte "Åh, nej! Inte detta nu igen!!" och såg framför mig en hel kvälls pusslande. Men så funderade jag på det under några dagar, och då tog en tanke form. Jag tänkte att det var dags att ta en diskussion med barnen kring detta med placering. Det är ju ändå deras arbetsmiljö vi pratar om, en plats som de vistas på många timmar varje dag. I styrdokumenten står det dessutom att eleverna ska vara med och få bestämma om saker som direkt påverkar deras vardag, och på så tätt både lära sig den demokratiska processen och träna sina empatiska förmågor genom att kunna lyssna på andra och ta hänsyn till varje individ och deras önskemål och tankar. Dessutom skulle jag dokumentera det barnen sa under diskussionen, för att senare kunna återge det för barnen så att diskussionen kan fortsätta och fördjupas.

Inför diskussionen listade jag ett antal frågor som jag tänkte ha som utgångspunkt. En del av frågorna var ganska svåra, men eftersom jag vet att barn är mycket kloka och underfundiga så såg jag med spänning fram emot hur de skulle komma att tänka kring dessa frågor och vilka svar jag skulle få. En fundering jag hade var hur jag skulle dokumentera processen, men detta återkommer jag till längre fram. Jag bestämde med min kollega att vi skulle ta denna diskussion på en lektion när vi båda är inne i klassen, så att vi kunde hjälpas åt att dokumentera och efteråt kunna reflektera tillsammans kring svaren och hur vi skulle gå vidare. Jag började lektionen med att förklara för barnen att jag skulle ställa några frågor som jag önskade att de skulle tänka seriöst kring, och inte bara hasta igenom. Jag förklarade också att detta skulle bli en diskussion kring klassrummet, placering i klassrummet och hur vi tänker kring klassrummet som deras och vår arbetsmiljö. Jag ställde frågorna muntligt, och min kollega skrev upp dem på whiteboarden. Frågorna var: Hur lär du dig bäst? Var lär du dig bäst?Vilken typ av elev är du? Hur jobbar du bäst? Med vilken typ av människa jobbar du bäst (specifikt formulerad så här för att jag INTE ville att de skulle nämna några namn, vilket jag också sa till dem)? Vart i klassrummet och hur (alltså ensam, tillsamman med en annan person, tillsammans med flera osv) tror du att du jobbar bäst, och varför? Som synes inga lätta frågor alls! Jag vet inte om jag själv hade kunnat svara särskilt vettigt på en del av dessa frågor. Men som sagt, barn är kloka, och jag blev inte besviken. Efter att de hade fått fundera en god stund på dessa frågor, och gärna anteckna sina svar, öppnade jag diskussionen. det var inga som helst problem att få barnen att svara på dessa frågor, och de visade prov på enorm själv-kännedom och fantasifullhet. Jag tänker inte här återge allt som sades, men det var fantastiskt intressant och lärorikt, både för mig och min kollega, men även för barnen själva, att få lyssna på hur kamraterna beskrev hur de fungerar som lärande individer. Precis som jag hade trott så räckte inte det avsatta lektionspasset till, och därför planerade vi in ytterligare ett pass ett par dagar senare. Detta pass inledde jag med att återge för barnen, med hjälp av den dokumentation jag och min kollega gjort, det som sagts under det första passet. Barnen fick på så sätt syn på sina egna tankar igen, och kunde spinna vidare på dem. Detta andra pass började vi mer komma in på renta praktiska tankar kring hur vi ska kunna utforma klassrumsmiljön utifrån alla de tankar och önskemål som framkommit under det första passet. Och hör och häpna! Sen denna process starade är det än så länge INGEN som har tjatat på mig om när vi ska byta platser! Jag tolkar det som att alla har förstått att vi nu driver en medveten process kring klassrumsmiljön, och eftersom alla är delaktiga är de också villiga att låta processen ta tid, för att den förhoppningsvis ska resultera i något som är bra för alla.

När man funderar över vad man ska dokumentera tror jag det är lätt att man greppar över för mycket, precis som Christina Wehner-Godée skriver om i sin bok "Att fånga lärandet" (Wehner-Godée 2010). Man är överambitiös och tror att man måste dokumentera ett stort projekt för att det på något sätt kanske ses som "viktigare" än de mer vardagliga situationerna. Men jag tror att det är viktitg att man börjar i det "lilla" (som inte alls behöver vara så "litet"! Alla lärprocesser kan väl sägas vara lika viktiga.). Som det exempel jag gav ovan. Att dokumentera processen kring hur man möblerar om i sitt klassrum kan ju tyckas vara onödig, eller man kanske rent av ifrågasätter vad barnen,och man själv, lär sig av detta. Men jag kan säga att jag har redan lärt mig massor om och av mina elever som jag inte visste innan, bara på de här två passen! Och jag ser att barnen, tack vare att de blir engagerade i en fråga som verkligen berör dem och deras vardag, men som de kanske inte har haft så mycket att säga till om kring tidigare, verkligen reflekterar kring sin egen och sina kamraters inlärningsmiljö och hur vi kan förbättra den. Dessutom ser jag att de har fått möjlighet att spinna vidare på sina egna och andras tankar, tack vare att vi har kunna synliggöra det för dem genom vår dokumentation. Jag tror att det viktigaste att tänka på när man funderar på vad man ska dokumentera är själva syftet med dokumentationen. Vad vill jag ta reda på? Varför? Hur ska jag använda mig av det material jag får in genom dokumentationen? Vem/vilka ska jag fokusera mig på - hela gruppen/klassen eller någon/några enskilda individer? Om bara några - vilka och varför just dessa individer? Då inser man ganska snabbt att det är helt omöjligt, och onödigt, att dokumentera allt. Har man bara ett specifikt syfte så kan man i princip dokumentera vilken pedagogisk process som helst, bara man tror sig veta att syftet med dokumentationen kommer att uppfyllas genom att dokumentera just detta.

Hur ska man då dokumentera? Ja, med dagens teknik har man oanade möjligheter att dokumentera. Man kan filma timvis med material, spela in på olika typer av ljudspelare, fotografera i all oändlighet, skriva så att tangentbord eller penna glöder. All denna dokumentation blir till slut omöjlig att hantera. Även här tror jag att det är viktigt att tänka på syftet med dokumentationen: vilka olika möjligheter har jag att dokumentera? Vad behöver jag för att göra denna dokumentation vettig att jobba med? Behöver jag kunna se vad barnen gör? Behöver jag kunna höra vad de säger? Kanske både se och höra? Jag knaske inte behöver något av det? Jag kanske bara behöver anteckna vad de säger? När jag skulle starat mitt lilla "experiment" med klassrumsmiljön tänkte jag först att jag naturligtvis skulle använda min kära padda. Men till sist bestämde jag mig för att köra vanliga hedeliga anteckningar för hand. Anledningarna var många: jag kände inte ett behov av att kunna se barnen för att kunna återge deras tankar. Inte heller behövde jag kunna höra ordagrant vad de sagt. Att jag valde penna och papper framför dator var helt enkelt för att jag med penna och papper kunde känna mig friare i kontakten med barnet, det fanns ingenting mella oss som hindrade kommunikationen (papper och penna skapar inte samma fysiska barriär mellan personer som datorn gör, upplever jag). Medan jag skrev, så att pennan glödde kan tilläggas för det var många som vill uttala sig och de hade många fantastiska tankar som jag bara måste få ner på papper, så kunde jag lättare ge direkt respons på det som sades och behövde inte fokusera på att träffa rätt tangent på tangentbordet. Tänka sig! Jag som är så "IKT-iserad" i vanliga fall!! Det var riktitg befriande att "gå tillbaka" och använda en vanlig hederlig penna och lösblad. Och framrö allt uppfyllde denna metod mitt syfte med dokumentationen, nämligen att kunna återge huvuddragen av vad barnen sagt för dem själva.

Hur man dokumenterar är för mig alltså delvis en fråga om vad syftet är med dokumentationen. Det handlar naturligtvis också om vad man har för olika dokumentationsmöjligheter tillgängliga. Alla har kanske inte möjlighet att filma, så då kanske man måset nöja sig med foto. Kan man inte spela in vad barnen säger så är man kanske tvungen att skriva ner det istället. Men jag utgår ifrån att de flesta skolor och förskolor idag har det mesta av den teknik man kan tänkas behöva för dokumentation. Då landar vi återigen på frågan om syftet med dokumentationen. Om man vill dokumentera en lek kanske videoinspelning är lämpligast, då man både kan se hur barnen agerade och höra vad som sas. I ett längre projekt, som t.ex. det teknikprojekt vi i klassen var med i i höstas, var foto i kombination med att två elever skrev en loggbok över processen, och dessutom skrev varje grupp (barnen var indelade i grupper utifrån olika delar av projektet: några jobbade med designen at tågets ut- och insida, några med olika energikällor såsom vattenkraft, vindkraft mm) en egen loggbok som komplement till den övergripande loggboken. Här hade det inte fungerat med film, dels eftersom materialet hade blivit oöverskådligt stort, dels eftersom det krävdes fotodokumentation som skulle lämnas in tillsammans med loggböckerna.

En annan mycket viktig fråga att ta med i tankarna kring hur man dokumentarer är den etiska aspekten. Hur dokumenterar vi utan att kränka barnens integritet? En del barn är väldigt blyga, ska de tvingas att vara med på film eller foto? Det finns barn som inte vill vara med på film och foto även om de inte är blyga. Sen finns det ju barn som inte får vara med på någon som helst dokumentation av olika anledningar - skyddad identitet, religiösa eller andra skäl. Här är det naturligtvis extremt viktigt att vi som pedagoger tänker oss för i vårt dokumentationsarbete. För även dessa barn har ju naturligtvis rätt att finnas med i dokumentationen. I dessa fall är det skrivna ordet bra, anser jag. Som t.ex. i  det arbetet jag håller på med just nu i klassen så återgav jag barnens utsagor utan att nämna namn, och jag sa inte ens om det var en han eller hon som sagt det. Sen kom ju barnen själva ihåg vilka som sagt vad, men det finns inte nedskrivet någonstans i alla fall. Ett annat sätt kan vara att man bara tar foton som det inte går att definiera vem det är som är på bild, t.ex. att man bara tar av någons händer när de håller på att konstruera något, eller att man bara tar på den färdiga produkten, eller flera foton av produketn under olika skeden i processen. Eftersom jag själv har erfarenhet både av elever med skyddad identitet och elever som av olika skäl inte får vara med på bild, så har det för mig blivit en naturlig del när jag dokumenterar. Men om man inte har den erfarenheten eller har haft någon sådan här elev är det extremt viktigt att tänka på detta. Det man kan göra i sådana här fall är att man använder sig av olika sätt att dokumentera samma sak, ungefär som vid vårt teknikprojekt. Då kan alla barn komma till tals, bara på lite olika sätt. Faktum är att olika dokumetationstekniker inom samma dokumentationsområde kan vara väldigt bra, även om man inte har några etiska aspekter man måste ta hänsyn till. Man upptäcker oftast olika saker i olika dokumentation av samma process. En sak som inte har dykt upp i tal kan bli väldigt tydlig på bild, och tvärt om. Men återigen ska man tänka sig för, så att mängden dokumentation inte blir alltför stor.

Själv kärnfrågan kring allt det här tycker jag ändå är varför vi ska göra pedagogisk dokumentation. Detta är den fråga man måste ställa sig inför varje gång man tänker dokumentera. Varför dokumneterar jag detta? Vad är syftet? Vad ska processen leda till? För vem dokumenterar jag?

Jag har upplevt att pedagogisk dokumentation är ett bra sätt att "ta ett steg tillbaka" och se hur barnen själva löser uppgiften. Att kunna lyssna på hur de resonerar och diskuterar, och lär tillsammans och av varandra. Ibland måste man bara släppa alla "måsten" och låta processen ta barnens väg. Det är intressant att se vart man hamnar! Man lär sig garanterat något, även om det inte är det som jag tänkt från början. Kan det då finnas "fel" och "rätt" kunskaper? Eller kan man se det som att man kan ta många olika vägar till samma mål? I Lgr 11 betonas det att barnen ska uppmuntras till kreativa lösningar och att tränas i att ta eget ansvar. Vi ska använda oss av estetiska lärprocesser och uppmuntra entreprenöriellt lärande - "think outside the box". Detta är barn bäst på! Vi vuxna är oftas mer "insnöade" i vårt tänkande, och mår säkert bra av en dos barnfantasi. Men självklart måste vi bidra med något mått av styrning. Vissa saker måste göras. Då kommer den pedagogiska dokumentationen väl till pass. I den kan både vi som pedagoger och eleverna själva gå tillbaka och se vad vi faktiskt sagt och gjort. Barnen kan få syn på sitt eget lärande, de kan reflektera kring det och sedan, med vår hjälp, lotsas vidare. Jag kan tänka mig att det kan vara lite lättare att följa barnens tankar och önskemål friare än vad jag kan göra som jobbar på "mellanstadiet". Med äldre barn följer fler "måsten", och därmed blir processen per automatik mer styrd. Eller? Måste det vara så? Vi har vissa mål (en hel del faktiskt) som vi måste uppnå. Men jag borde kanske resonera mer med barnen kring hur vi kan nå dessa mål. Som jag sa tidigare, det finns många vägar som leder fram till samma mål. Någon stor tänkare (kommer just nu inte på vem det var, dock) sa också mycket klokt att det är resan som är målet. Att det är processen i sig som är det viktiga, inte slutresultatet. I alla fall är resan lika viktig som målet. Så när jag rannsakar mig själv tänker jag att jag borde fråga barnen mer kring hur dom vill arbeta för att nå målen. Vad är det de måste lära sig? Hur vill de lära sig det? Vad behöver de? Hur ser vi att de har "nått målet", dvs lärt sig det de ska? Hur dokumenterar vi det? Dokumenterar vi åt varandra? Med varandra? Hur visar vi upp resultatet? Och framför allt: Vad är syftet med dokumentationen?

Enligt min nuvarande förståelse, och efter att ha läst litteraturen blir mitt svar på frågan om syftet med pedagogisk dokumentation: Att synliggöra lärprocessen, både vår egen och barnens, både för oss själva och för barnen. Och utifrån detta synliggörande kunna reflektera kring lärandet, och gå vidare i nya lärprocesser.

Learning by doing!

Har tillbringat tisdagen och onsdagen med ärmarna bildligt uppkavlade, på kurs om SMART-board och Notebook-programmet. Det var nog en av de mest givande kurser jag varit på! Varför? Jo, för att vi fick massor av tid att GÖRA saker på! Mycket lite av tiden ägnades åt föreläsning/förevisning av programmet. Den mesta tiden fick vi använda till att göra saker i Notebook, t.ex. sätta ihop interaktiva lektioner och skapa roliga spel. Två hela dagar att bara testa, fixa, trixa och fråga massor av frågor.
Nu ska alla denna kunskap och iver föras vidare till kollegor och barn på skolan! Och...ja, där kom första stötestenen. NÄR ska denna kunskap och detta glödande intresse hinna spridas? Vi måste ju fört hinna med detta och detta och... Och HUR ska den spridas? Eleverna kan jag Ju visserligen låta testa på Notebook på någon lektion. Men vi är 32 elever och i princip EN dator med Notebook installerat på... Ok, låt säga att jag kan lösa den ekvationen på något sätt (where there is a will there is a way). Men det känns ju rent själviskt att sitta på all denna kunskap när jag vet att så många av mina kollegor törstar efter att få lära sig samma saker! Hmm, jag får kanske börja som konsult på min egen enhet ett tag...
Men den viktigaste lärdomen från kursen var att man måste få tid att verkligen sitta ner och GREJA med programmet för att kunna lära sig det och kunna använda det. Och lära sig det tycker jag att man ska få om man vill. Snacka om att dokumentera sitt eget lärande! När du har skapat en övning i Notebook så finns den ju där, bara att gå tillbaka till, reflektera över, kanske revidera, testa, göra om, testa igen... Kompetensutveckling på hög nivå!
(OBS! Detta blogginlägg skrevs och skulle ha publicerats i slutet av november.)

Mission impossible?

Jag har just läst klart Hillevi Lenz Taguchis bok om pedagogisk dokumentation, och plötsligt har jag insett hur ovärderlig ett arbetsinstrument som paddan verkligen är i en sån här process! Det är bara att sätta på den och börja filma, fota eller anteckna vad barnen säger och gör här och nu. Lenz Taguchis bok har verkligen öppnat ögonen för mig kring hur viktigt det är att dokumentera barnens tankar för att kunna reflektera kring dem och sedan spinna vidare på dem. MEN, och här kommer mitt stora dilemma, mina elever som jag möter dagligen är INTE fem år och går i förskolan. De är 11-12 år och går i "mellansatdiet". Den ålder där forskningen säger att barnens spontanitet och nyfikenhet mer eller mindre har tagits död på av skolan. Strålande förutsättningar, eller hur!? Nu ser jag i och för sig mig själv som en relativt spontan lärare, som kan hoppa på ett infall, vare sig det är mitt eget eller barnens, ganska omedelbart. Men efter att ha läst boken börjar jag nu fråga mig: gör jag det på ett bra sätt? Lyssnar jag verkligen in barnens tankar, eller pådyvlar jag dem mer eller mindre omedvetet mina egna tankar i ämnet? Hur dokumenterar jag förloppet? Vad lär sig barnen? Vad lär JAG mig? När vi jobbar med olika projekt ( och i mitt fall kan jag säga att jag allt som oftast är mitt uppe i olika projekt, oftast med anknytning till musik), vad gör vi INTE då? Vad är det som får stå tillbaka för projektet? Ger arbetet barnen något utbyte? Får ALLA ut något av det, och i så fall vad? Eller är det mest för att jag själv älskar att jobba med sådana här saker som jag gör det? Eftertankens kranka blekhet...
Men för att återgå till boken, så fastnar mina tankar kring två saker. Det första är barnen lärmijlö. Jag tillbringar större delen av min tid i ett klassrum som på det stora hela har sett likadant ut sen... Ja, gissningsvis sen tidernas begynnelse. Alltså, många av dagens klassrum ser nog ungefär lika dana ut som de alltid har gjort. Är detta verkligen en miljö som inbjuder till nyfikenhet, experimentlusta och en vilja att lära och ta reda på saker? Addera är en fråga som jag tänkte ta med mig till barnen nu efter lovet. Om de fick bestämma, hur skulle klassrummet se ut då, med de resurser vi har att tillgå just nu? Hur tror DOM att den ultimata inlärningsmiljön skulle kunna se ut? Och hur, när och var lär vi oss bäst? Detta är ju olika för alla, hur ska man hantera och bemöta det? Vi måste ju har ett klassrum för ALLA, inte bara för dom som kommer med flest idéer och pratar mest och högst. Detta är ju faktisk en fråga där femteklassare kan ha minst lika många idéer och tankar som femåringar, och dessutom lika stor möjlighet att påverka.
Min andra tanke är det dilemma som uppstår just med att jag jobbar med femteklassare och inte femåringar. Hur kan man fånga upp barnens egna tankar och intressen, när man har en läroplan man måste följa? När det finns vissa saker man "måste" jobba med? Hur kan jag få barnen att själva spontant bli intresserade av att läsa om människokroppen, eftersom detta står i biologi-målen att vi måste undervisa om? Enligt Lenz Taguchi är ju barnen medkonstruktörer till sina kunskaper, och kunskapen uppstår och skapas i interaktionen mellan individerna och mellan individen och samhället. Hur får jag detta att gå ihop med alla "måsten" som finns i undervisningen av äldre barn? Visst kan jag själv som pedagog kanske inleda med att ställa frågor kring kroppen, vad den är bra till, vilka funktioner de olika delarna i kroppen har och varför de är viktiga, vilka funktioner skulle barnen önska att deras kroppar hade, och hur skulle den kroppsdelen som hade den funktionen se ut och vart skulle den sitta. Men då känns det återigen som att det är JAG som pådyvlar barnen MINA frågor, bara för att vi "måste" göra detta i femman. I läroplanen pratas detom att vi ska uppmuntra barnens kretivitet och lust att lära, och ett av ledorden är "entreprenöriellt lärande" (vad det nu egentligen innebär...). Samtidigt är läroplanen sprängfylld av "måsten"! Hur får jag detta att gå ihop?? Och OM jag på något magiskt vis skulle få detta att gå ihop, hur ska jag dokumentera det så att jag kan återkomma till det, låta barnen återkoppla så att de kan se sitt eget lärande och kunna utveckla det vidare, och samtidigt själv kunna/hinna reflektera kring hur jag fick ihop detta mirakel...

Reflexion, reflektion - reflex?

Sitter och fnular lite på begrepp. Reflexion och reflektion - vad är vad? Har läst i boken Den svårfångade reflektionen vad Thomas Koppfeldt tycker och tänker. Han skriv bl.a hur Nationalencyklopedins ordbok förklarar dessa begrepp. Jag börjar då fundera på begreppet "reflektera". Enligt SAOL, denna pålitliga källa i språkdjungeln, betyder reflektera: återkasta, återspegla;tänka, eftersinna. Så vad är det då man gör när man reflekterar? Återspeglar man eller tänker man? Återkastar eller eftersinnar? Jag hoppas att jag gör både och när jag reflekterar. För man måste ju återspegla det man vill reflektera kring för att KUNNA tänka kring det. En händelse måste man ju t.ex. tänka igenom, alltså "återkasta" i hjärnan för att kunna reflektera, alltså tänka eller eftersinna kring. Vad hände? Vad gjorde jag? Vad gjorde andra? Vad hände då? Hade jag kunnat göra något bättre eller på ett annat sätt? Vilket resultat hade det givit?
Jag måste tyvärr erkänna att jag troligtvis reflekterar alldeles för sällan. Vilket för mig in på det besläktade begreppet "reflex". Enligt SAOL (ah, vilken källa till trygghet och upplysning detta forum är!) betyder reflex: återsken, återspegling; återverkan; reflektor; automatisk nervimpuls. Och det är denna sista förklaring jag vill kommentera: hur gör jag reflektion till en reflex? Är reflektion alltid en medveten handling? Eller är det så att man alltid reflekterar över olika skeenden, reflexmässigt, alltså utan att tänka på det? Och om/när man tänker tillbaka på händelsen vid ett senare tillfälle kanske man synliggör sin reflektion och blir medveten om den, även om man inte var det vid tillfället när reflektera det inträffade? Man reflekterar över sin reflektion, det är väl det som så vackert kallas att METAREFLEKTERA.
Hmm... När jag nu sitter och reflekterar över det jag har skrivit i detta inlägg blir jag ite fundersam. Vad är det egentligen jag försöker få fram? Vad är kontentan? Jag är inte riktigt säker. Kanske att jag har blivit mer medveten om vikten av att reflektera, att stanna upp ibland och tänka igenom, återkasta, återskapa och eftersinna. Att det är viktigt att låta hjärnan få tänka tillbaka ibland,och inte bara framåt. Kanske har jag lärt mig vikten av att förtydliga och fundera kring begrepp - vad betyder de och vad betyder de för mig. Kanske har jag kommit ett steg närmre att börja göra medveten reflektion till en omedveten handling - en reflex. Eller så har jag bara förvirrat mig själv ännu lite mer...